Så har man varit med om sin första krock....eller vad man ska kalla den så här i efterhand, för den var, nu när chocken har lagt sig, inte så himla farlig.
Alex och jag skulle iväg på middag och körde via Västra Hamnen. Jag bromsar och stannar för att framförvarande bil gör det och då är det någon som helt sonika parkerar i min kofångare bak. Jag, rosenrasande, svär en vers och börjar leta efter knappen till varningsblinkersen. Var satt den? Jo, vid stereon?! Varför sitter den där?
Sedan rusar jag ut och börjar gasta åt den dumme f-n som jag beskyller för att ha fått körkortet i julklapp. "Hur i he----e kör du, gapar jag!" Då ler han och ber om ursäkt på bruten svenska, börjar fiska upp sin nummerplåt som till min glädje har trillat av från en sprucken kofångare, HAHA!!! Min bil har nämligen bara fått repor :) Jag börjar skriva regnummer och frågar sarkastiskt "Är det din bil"? Jag får det klassiska till svar:"Nä, min pappas", och så klart är det en mercedes!
Jag lyckas få namn, pappans namn, försäkringsbolag, telenummer, mailadress och se hans körkort så att jag kan ta personnummer och sen ber han om ursäkt igen och hoppas att det inte blir något med min och Alexanders nacke. Det är det jag är mest rädd för, whiplash!! Måste prata med min naprapat.....
Darrig och redigt arg hoppar jag in i bilen igen och fortsätter köra. Där sitter Alex och mår illa. Stackare, men vi pratar och pratar och kör i minusgrader vidare med fönstret öppet och efter en stund släpper det.
Summan av det hela: det var inte så farligt och allt gick ju bra men sååååå arg har jag inte varit på länge :)
